RadikalMuslim.se

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Online föreläsning på Paltalk  - 2009-04-17

”Och betrakta inte dem som fallit i kampen för Guds sak som döda. Nej, de lever [och] Gud sörjer för dem.”
[Den Heliga Koranen 3:169]

Inledning

Vissa ord inom islam har en speciell tyngd och betydelse. Det är som en speciell helig glans kring dessa ord och benämningar. Exempel på sådan ord är Profet, Imam, lärare, forskare, student osv. Vi ska vara på det klara att det inte är ordet i sig som har någon helighet i sig utan det är utan det är innebörden i ordet som ger det sin helighet. Och synen på ordet hos allmänheten eller en grupp med intellektuell åskådning ger det ordet sin innebörd. Och en
av dem väldigt speciell och inger respekt hos den som hör det. Det ordet är Shaheed (Martyr). Det finns en slags storhet kring detta ord som skickar rysningar genom varje troendes kropp och man känner en slags speciell sötma över detta.

Martyrskap är ett koncept som finns inom alla religioner och ideologier men vi ska här inte gå in på andras syn på detta utan vi ska koncentrera oss på den islamiska vinkeln av detta.

Introduktion

På senare tid har mycket negativ publicitet mot detta lyfts fram – vars orsaker vi skall gå genom – men vi får inte glömma att det inte är bara muslimer som pratar om detta. Även i USA och mer specifikt i filmbranschens stad Hollywood så produceras det otaliga filmer med detta som tema. Ingen har väl glömt till exempel hur Will Smith gör sig redo för att offra sig själv i filmen Independence day för att rädda hela mänskligheten, eller hur Bruce Willis
faktiskt offrar sig själv i filmen Armageddon. Så medan jänkarna sprider sin version om den ensamma amerikanen som offrar sig för att rädda hela mänskligheten så försöker man avväpna muslimerna på detta slagkraftiga vapen. Och det har helt klart politiska motiv bakom det.

Martyrskapets begrepp inom islam

Alla människor som tjänar ett samhälle förtjänar att prisas, detta kan vara allt från filosofer, läkare, brandmän etc. Men ingen förtjänar tacksamheten från människorna lika mycket som martyren. Anledningen till detta är ganska enkel, alla de som tjänar mänskligheten står i tacksamhetsskuld till martyrerna medan martyrerna inte står i tacksamhetsskuld till någon av dem. Detta beror på att martyren med sina uppoffringar bidrar till en tilltalande atmosfär som behövs för att till exempel en lärare ska verka. Man kan jämföra martyren med ett ljus vars uppgift är att brinna och ge ljus åt andra tills den brinner ut och förintas. Martyrerna är samhällets ljus, de utsläcks men genom detta lyser de upp samhället.

Hade de inte spridit sitt ljus över despotism och förtryck för att få bort det så hade människorna inte gjort några framsteg. Islam är en religion med många rättsliga regler för alla aspekter i livet. Vad gäller döda så skall de enligt islamisk lag tvättas och därefter omsveper man dem med ett vitt tyg som kallas för kaffan. Sedan begraver man dem. Men allt detta gäller inte martyren. Martyren begravs i samma kläder som denne hade när denne stupade, detta undantag syskon har en djup innebörd. Det belyser det faktum för oss att martyrens själ, personlighet, kropp och
kläder är så rena och obefläckade efter martyrskapet att man gör en så pass viktig undantag.

Detta undantag inom islamisk lag visar martyrens höga ställning inom islam.

Men varför är det så speciellt?

Martyrskapets heliga ställning inom islam

Alla människor dör på ett eller annat sätt. Vissa dör en naturlig död, andra dör genom olyckor eller sjukdomar, en tredje dör genom orättvisa och slutligen finns det till och med de som själva tar sitt eget liv. Inget av detta är något speciellt förutom att de är beklagansvärda. Självmord är till och med skamligt inom vissa kulturer då det tyder på individens misslyckande och flykt från verkligheten. Så med andra ord är döden i sig inte något som är heligt.

Alla dessa ligger på en sida och martyrskapet på en. En martyr ställer sig upp för Guds shariah mot tyranner och diverse despoter trots att denne mycket väl är medveten om att det kan leda till sin död. Men han är fast besluten att stå fast vid sitt ställningstagande för Guds skull och detta är det heligaste döden som finns eftersom livet offras för en speciell anledning. Martyrskap är med andra or den beundransvärd, heroisk och osjälvisk handling. Det är den enda döden som är heligare än livet.

Martyrens logik är unik, det är något många inte förstår, det är på en annan plan och därför inte många som förstår den. En martyr har gnostikerns och reformatorns logik, om du slår ihop deras logik får du en martyr. Detta är därför som vanliga människor inte förstår det. Ett bevis på detta är den islamiska nationens fiender. Den islamiska revolutionens grundare, Imam Khomeini(RA) säger följande:

”Om fienden förstod innebörden av martyrskap så skulle de aldrig våga titta på oss!”

Denna logik är obegriplig för vanliga människor. Men dess belöning är ack så stor!

Gud säger följande i Koranen

“TROENDE! Skall Jag berätta för er om en byteshandel som kommer att rädda er från ett svårt lidande? [Den består för er del i att] ni tror på Gud och Hans Sändebud och strävar och kämpar för Guds sak med er egendom och ert liv som insats; detta är för er det bästa - om ni bara visste.”
[Den Heliga Koranen 61:10-11]

Martyren är viktig för samhället

En martyrs blod ger liv och blod till ett samhälle som lider av blodsbrist. Martyrens blod flyter ut i samhällets vener och samhället tar över martyrens mod och styrka. Hela hans omgivning uppryms av en känsla av tapperhet och själsstyrka som martyren utstrålar. Det är därför islam är i behov av martyrerna då de återupplivar detta hos muslimerna. Medan en forskare eller uppfinnare gör sig odödliga genom sina upptäckter eller uppfinningar så lever
hela martyrens väsen kvar efter hans martyrskap. Martyrerna är så viktiga att de tillhör en liten skara vars förböner accepteras av Gud på grund av att de genom sin uppoffring leder människorna åt rätt håll. Imam Ali(A) säger
därför i en välkänd hadith:

” Gud kommer att föra fram martyrerna på Domedagen med en sådan pompa och ståt att till
och med profeterna kommer att buga sig för dem i respekt”

En natt per år är gemensam natt för alla martyrer. Precis som alla andra speciella dagar, som mors dag, fars dag, fettisdagen osv så finns det en dag som är martyrernas. Det är den 10:e muharram, som är Martyrernas Natt. Denna dag är speciell på grund av den tragiska händelsen i Karbala. Då martyr efter martyr offrade sig själv för Islam och denna uppoffring fullbordades i och med Imam Hosseins(A) martyrskap. Det var deras blod som renade detta
Ummah och räddade det från en säker undergång. En martyrs uppoffring är inte betydelselös, titta bara på Karbala. Imam Hossein(A) gav sina anhängare möjligheten att lämna lägret eftersom de skulle dö nästa dag, men ingen av dem ville gå. Tvärtom, han hörde modiga uttalande från sina soldater som bland annat:

”Jag önskar jag hade 1000 liv att offra för dig”

Och

”Livet utan dig O min mästare, har ingen betydelse”

Imam Hossein(A) sa då inte till dem att deras närvaro var meningslös, trots att han visste att de alla skulle dö nästa dag. De offrade sig för att skapa glöd och upplysa samhället. Martyrens mål är inte bara att besegra fienden, det är också att skapa en glöd som fortsätter att glöda efter deras martyrskap – precis som så är fallet med Karbalas martyrer efter 1400 år!

Att sörja en martyr

Hamzah(RA), Profetens(S) farbror, deltog i Uhudkriget och blev martyr. När Profeten(S) och muslimerna återvände med segern till Medina så fanns det kvinnor i alla hus som sörjde martyrerna utom i Hamzahs(RA) hus. Då sade Profeten(S) ”Det är ingen som gråter över Hamzah”. När männen hörde detta berättade de det för sina fruar som genast begav sig till Hamzahs(RA) hus för att sörja och visa respekt för Profetens(S) önskan. Efter detta blev det
tradition att man besökte hans hus innan man gav sig iväg för att sörja en martyr.

Fastän islam inte uppmuntrar att man sörjer en vanlig människa så uppmuntras man till att sörja martyrerna. Detta för att en martyr skapar en känsla av tapperhet och att gråta över honom är att ta del av hans mod och längtan för martyrskap.

Således blev Hamzah(RA) martyrernas mästare fram tills den tragiska händelsen i Karbala. Efter detta gick den titeln över till Imam Hossein(A). Dock kan denna titel fortfarande användas för Hamzah(RA), då han var martyrernas mästare under sin tid och Imam Hossein(A) är martyrernas mästare över alla tider. Precis som Jungfru Maria(A) var
kvinnornas mästare under sin tid och Fatimah Zahra(A) är kvinnornas mästare över alla tider.

Jag skulle vilja avrunda med en vacker berättelse som bygger på en verklig händelse från den tiden då Israel fortfarande ockuperade södra Libanon. Det är en berättelse om två ungdomar som genom sitt martyrskap banade vägen för seger, genom deras martyrskap lät de fienden komma till en oundviklig punkt – slutet av vägen.

Slutet av vägen

Här slutade vägen; fienden var bakom dem, minfältet var framför dem och en hel grupp väntade på dem, och denna gruppen skulle antagligen möta en ödesdiger attack om båda två misslyckades med att hantera situationen med visdom. De blev kvarlevande själva efter deras ledares Martyrskap då denne träffades av en missil vilket de undkom genom ett mirakel. Men samtidigt bröt detta dem från alla kommunikations möjligheter med deras kompanjoner.
De stod upp nu medan mörkrets vågor bröt gryningens glamouriska illusion. Deras militärkläder var i bitar och utmattningen hade lagt sin tunga börda på deras axlar, så tungt att deras pustande reste sig till skyn.

Både två tittade på varandra, “Ridha” och “Mosa” var två unga män vid början av sina liv; var och en av dem skulle nå en specifik punkt i djupet av ockupationen men spaningsplanen och flygräderna samt de avfyrade missilerna ledde till
deras gruppledares (vägs guides) Martyrskap och det ledde även till att de kom ur kurs under de svåra flygräderna.
Sannerligen var det en barsk och molnfri natt, där kraftig dimma härjade över dalarna och bergen. De satte sig ner för att vila en stund, då de inte vilat under tre dagar, inte ens för en liten stund. Kylan var påtaglig och en hemsk tystnad spred sina vingar över deras ansikten, dolt av damm och blod. Vid det ögonblicket var de tvungna att ta isär minorna för att nå den närmaste vägen som skulle ta dem tillbaka till den rätta vägen men en av dem måste gå i minfältet före den andre.

De kände varandra sen fem år tillbaka i en fem mannagrupp som var känd genom dess unika andliga harmoni. Tre av dem hade blivit Martyrer och endast de två återstod. Men här var de tillsammans vid slutet av vägen. Ridha tittade på Mosa och över hans ansikte reste sig ett trött leende medan han bestämt sade: “Nu när gruppens ledare har blivit Martyr måste vi utse någon av oss som ledare för att korsa minfältet först. Eftersom jag är den äldste så kommer jag anta mig ledarskapet, och eftersom jag är ledaren skall jag gå först genom minfältet”. Mosa reste sig från sin plats och i hans ögon sken gnistor av ogillande, han sade: “Nej, jag kommer att korsa minfältet före dig”. Ridha lugnade ner honom och sade: “Lyssna min käre vän, det är jag som hjälpte dig och tränade dig i att disarmera minor, vilket betyder att min
erfarenhet är större än din”.

Mosa sänkte sin blick till marken och där föll en tår som kvävde hans sorgsna ord: “Om jag var säker på att det endast var på grund av denna anledning som du vill gå före mig, så skulle jag inte stoppa dig. O min vandringsvän. Men jag vet att du ger mig företräde över dig själv och det har jag svårt att acceptera. Då du är det sötaste i hela min tillvaro, utan dig finns inget annat än smulor. Jag känner dig bättre än vad din mor känner dig. Vi har spenderat många dagar tillsammans, vilket har varit tillräckligt för oss för att lära oss antalet andetag vi tar. Jag minns att vi var en grupp på fem personer. Tre av oss blev Martyrer och endast vi återstod, du och jag, båda två är rädda att denna kompanjon blir Martyr för sig själv.

Jag vet djupet av sorgen som fortfarande är levande inom dig sedan deras Martyrskap. Jag är också trött på att vara främmande, och nu vill även du lämna mig? Hur kan jag tillåta dig att montera ner minorna bara för att jag ska gå säkert? Ve över mig om jag accepterar detta. Må mina ben bli förlamade, mina ögon förblindade och må min själ förgås om jag lämnar dig”.

Ridha pressade Mosas armar och grät: “Varför gör du det svårt för mig, tror du att jag kan låta dig gå före mig, och hur ska jag montera ner någon mina när mina ögon, mitt hjärta och alla mina sinnen ackompanjerar dig, av oro för dig”.
Mosa: “Lyssna på mig, vi har gått tillsammans, och har gått hela den här långa vägen tillsammans. Både två önskar Martyrskap för den andre, det är själens innerst uttalade önskan, men om vi nu blir sena kommer våra vänner att vara i fara. Fienden kommer attackera dem när som helst. Jag accepterar att du antar ledarskapet bland oss men snälla
låt mig gå före dig”.

Ridha fäste bältet på sin ryggsäck och sade: “Nej, men jag kommer att dela minfältet i två delar så att vi kan korsa den parallellt tillsammans. Den som blir Martyr har vunnit vad hans själ önskar och den som inte blir Martyr måste fortsätta vägen ut”. Sedan blickade han över minfältet, som började färgas i gryningens färger, och han bad sin vän att genomföra Tayammum[1] för att de skulle kunna be morgonbönen tillsammans. De ställde sig rakt upp, de uttalade Takbir[2] och så böjde de sig ner och föll ner i tillbedjan. Nu hade tiden kommit, de tittade på varandra och anförtrodde sina viljor. De delade på sig inom ett kort avstånd, och sedan började de montera ned de första minorna.

De gick i en parallell linje, var och en tog ett steg före sin kompanjon. De korsade halva minfälten och deras erfarna händer ackompanjerades av deras läppar som ideligen nämnde Allah, som alltid. De såg slutet av vägen, endast två steg till och de skulle vara på säker mark. De sista minorna var färdiga och de kallade på varandra när en stark explosion hördes från en missil som skickats av ett krigsplan. Ingen besvarade kallelsen. Endast det ihärdiga regnets droppande bröt tystnaden som täckte deras kroppar som inbäddats i blöt jord och blod. Ridha och Mosa korsade minfältet och de garanterade en säker väg för sina kompanjoner, som fann deras döda kroppar när de korsade platsen, endast ett par skingrade bitar.

Ändå omfamnades Mosas hand av Ridhas hand, efter att ha färgats av blod. Inget kunde separera dem, inte ens döden.

Avslutning

Låt oss avslutningsvis be Gud vara barmhärtig över våra martyrer, för sannerligen hade vi inte varit här utan deras uppoffringar. Varken våra samhällen eller själar hade varit upplysta utan att deras ljus förintats för Guds skull. Det största orätten vi kan göra mot våra martyrer är att vi låter deras martyrskap gå utan att ha någon påverkan på oss, för deras martyrskap kommer aldrig vara förgäves. Men det är en plikt för oss att hedra dem genom att nå ut till
deras budskap och försöka förstå vad de ville lära oss.

O Gud, O Omvandlaren av hjärtan, gör oss stabila på din tro tills Domens Dag,

O Gud, O Frikostiga Givare, Skänk oss det bästa i både detta liv och nästa,

O Gud, O Du som har makten över Domens Dag, rädda oss från rädslan för Helvetet och girigheten till Paradiset och hänge oss sann kärlek till Din Majestät,

O Gud, O Helaren av den sjuke, O Givaren av god hälsa, Ge våra nära och kära, våra muslimska syskon och alla sjuka och behövande den snabbaste läkningen genom Profeten Muhammad(S) och rena och ofelbara familj(A).

I slutet är ändå all lov och pris Herrens, endast misstagen är mina,

Feras Övrigt