Och så var Gaddafi död
Veckans stora nyhet runt om i världen har varit nyheten om att de libyska rebellerna tillfångatagit Gaddafi som de kort därefter dödade. I tider som dessa, när en diktator som Gaddafi som styrt Libyen över 40, tillfångatas, hånas, spottas och dödas och där delar av denna förödmjukelse spelas in på någon telefon så infinner sig en konstig känsel hos en del - bland annat mig.
Varför? Helt enkelt för att det man väntat på länge på och som man kanske ibland undrat ifall det skulle hända under ens livsstil händer och det att en diktator avsätts och skickas till historiens vita sidor. I det här fallet så styrde Gaddafi Libyen med järnhand och libyernas glädje kan jag tänka mig måste vara obeskrivlig för de vid sidan av att vara på gränsen till overklig.
Gaddafi har varit en sannerligen konstig typ av ledare och han genomförde sin oblodiga kupp vid en ålder av 27 år mot den dåvarande libyska kungen Idris som var föråldrad. Därefter har han skapat rubriker genom sitt stöd till diverse konstiga rörelser runt om kring i världen. Han har skapat sig vänner och fiender och skiftat därimellan och således varit väldigt oförutsägbar.
Hans regim begick otaliga brott mot det libyska folket - en form av grymhet som inte urskiljer honom från andra förtryckare och diktaturer i sin region - däribland den avsatte irakiska diktatorn Saddam Hossein.
Gaddafi anklagades också för terrorbrott utomlands varav den mest kända var Pan American planet som sprängdes i luften ovanför Lockerbie i Skottland. Men bland de grovaste brotten från denna galning mot muslimska motståndsrörelser var hans kidnappning av den libanesiska ledaren Musa al-Sadr år 1978 - ett år innan den islamiska revolutionen i Iran. Gaddafi har gett otaliga förklaringar till vad som hände honom men en libanesisk undersökning fastställde 2008 att den libyska regimen var ansvarig för hans kidnappning.
Nu när han är borta så har Libanon tillsammans med Irak och Iran bildat en gemensam kommitté som skall undersöka frågan vidare med det libyska övergångsrådet.
Gaddafis galenskap tog en kovändning efter de allierades invasion av Irak 2003 - då insåg han att han också kunde liga risigt till och därefter övergav han planerna för kärnvapen och skrotade sina lager under internationell övervakning samtidigt som han betalade skadestånd för familjerna till Lockerbieoffren. Därefter blev han genast västvärldens nya allierade i det så kallade kriget mot terrorism som befann sig i sin begynnelse vid den tiden, ett krig som har misslyckats och med det har det amerikanska herraväldet börjat dyka ner precis som den sargade amerikanska ekonomin.
I slutet av december 2010 inleddes så det islamiska uppvaknandet i Tunisien som spred sig senare vidare til Egypten, Jemen, Bahrain och så även Libyen. Gaddafi var inledningsvis tyst efter att upproret mot honom påbörjades i Benghazi den 17:e februari och inledningsvis var det hans son Seif al-Islam som försökte kväsa upproret genom sitt tal på libysk tv.
Detta hjälpte inte och i slutet av februari/början av mars så höll då den mytomspunna libyska diktatorn sitt välkända tal där han kallade demonstranterna för möss och knarkare och han lovade att förinta dem. Och så påbörjades regimens brutala offensiv med hjälp av afrikanska migranter som jobbade som legosoldater för att slå ner protesterna. Och det var väldigt nära att göra det tills FN:s säkerhetsråd beslöt att införa ett flygförbudszon över Libyen som därefter utökades till en direkt inblandning där länder som Frankrike och Storbritannien gick steget längre och beväpnade rebellerna som började slå ifrån.
Natos ingripande i Libyen är egentligen en upprepning av amerikanernas korkade insats i Afghanistan under 80-talet där de beväpnade galningar som därefter kom att ta makten i Afghanistan och göra sig kända för att vara grymma. Många civila afghaner fick lida på grund av amerikanernas direkta stöd till talibanerna tillsammans med Saudiarabien.
Även här ingrep den största saudiska exportvaran efter oljan - wahhabismen. Och bland rebellerna finns det fanatiska wahhabier som redan visat sitt sanna ansikte genom att förstöra gravar i Tripoli efter att den föll i rebellernas händer. Konflikten har i en månad närmat sig slutet efter att rebellerna omringade Sirte.
Gaddafi vägrade kompromissa i början och vägrade fly till de länder i Afrika som välkomnade honom och hans familj. Trots hans grymhet får vi inte glömma att han spenderade mycket pengar infrastrukturen i länder som Niger och Zimbabwe. Slutligen fann rebellerna honom i Sirte - jag hade sett fram emot en öppen rättegång mot honom där han skulle bli ställd inför rätta för de otaliga brott han begått.
Istället lynchades han till döds av rebellerna och trots hans mörka brottslista kan jag inte se hur detta kan rättfärdigas. Dessutom försvann med honom också många hemligheter som förmodligen hade varit bra för libyerna att få reda på - om inte annat för rebellernas militära ledare Belhaj som amerikanerna kidnappade i Bankok 2004 och skickade till Tripoli där han fängslades och isolerades under 6 år av Gaddafi.
Trots att en del i västvärlden fördömde detta så kan jag tänka mig att en och annan (bland annat Tony Blair) nog var glada över att Gaddafi inte kom till tals i en domstol. För de ville inte upprepade historien med Saddams rättegång som trots censuren ändå gav irakierna en känsla av oberoende gentemot amerikanerna när de själva fick avrätta honom.
——————–
Tummen upp:
Amerikanska muslimer stödjer Occupy Wall Street rörelsen.
Tummen ner:
Vid sidan av hungersnöden så är det amerikanska drönare som skördar civila somaliers liv.
Nya kommentarer